Rampfeber och mediavana

Jaha! Då var man kallad för linslus!
Ja! Jag vet! Jag har ju under bara några dagar varit både i Nya värmlands tidningen, P4 Värmland samt i TV4 Värmland. Allt detta bara för att vi i brandkåren gjorde en lyckad kalender som sålde smör (20 000kr).
Det här med att tala till media eller inför en samling folk är ju en spännande sak. Vissa söndagar när jag ska till att predika så tänker jag: - att man utsätter sig för det här gång på gång!!
En del tror att bara för att man är predikant så är det en baggis att hålla tal på t ex bröllop, men så är det inte för mig.
För några veckor sedan skulle jag tala på ett bröllop och innan jag skulle upp hade jag ca 150 i puls! Och en av de situationer jag tycker är bland det jobbigaste är när man träffar en massa nya människor och ska göra en kort presentation av sig själv. Vid ett föräldramöte sa jag en gång:
- Jag heter Staffan Hellström och jag är mamma till ..........osv.
Mamma!!!
Ibland får jag lov att sitta och memorera vad jag ska säga: vad heter jag? vad heter min dotter? vart bor jag? eller i kyrkliga situationer: - var är jag pastor?
- Det trodde jag inte om dig Staffan! säger du. Nej men så är det.
Visst har jag samlat på mig en hel del erfarenhet med åren av att stå inför folk och man lär sig att det inte gör så mycket att göra bort sig lite, tvärt om, det lättar upp.
Jag älskar att predika!
Det är inget jag ser som ett ont måste när man är pastor, nej nej du behöver absolut inte tycka synd om mig! Men det som är en otrolig upplevelse är att med det som bakgrund (min rampfeber som ibland infinner sig) så är predikandet på ett sätt ett nytt mirakel varje söndag. Jag vet mycket väl att jag inte är kapabel att få ihop och framföra en bra predikan av mig själv. Utan det handlar om jag att jag är som ett instrument som blir brukat av en bra musiker. Instrumentet har många möjligheter men utan en musiker så blir det inte musik.

Nu har jag två tillfällen till att tala innan semestern, skönt, behöver ladda batterierna.

Vi ses!

Staffan