Sista sommaren

För drygt 30 år sedan satt jag och min bror som trollbundna hemma i vardagsrummet i Jämtland, lyssnande på en otroligt spännande berättelse om den undre världen, droger, vapen, mörker och hopp.
I morse blev jag påmind om den berättelsen när Rolf Reinwalds ställer sig upp på morgonbönen (kräver kanske en förklaring. Jag har tillbringat ett dygn med ett antal pastorer för samtal, gemenskap, fotboll, bön mm på en lägergård strax utanför Nora. Nu åter till morgonbönen) och säger att han är så tacksam till Gud just idag.
Rolf är en härlig Stockholmare som det gick rejält snett för i övre tonåren. Det ena förde till det andra som sedan slutade i ett beroende att injicera amfetamin. Kriminalitet av olika slag blev en naturlig följd av missbruket för att finansiera drogerna. Rolf flyr Stockholm efter att fått ett pris satt på sitt huvud i den undre världen. Istället för att bli dödad ville han ta sitt eget liv.
Nu till morgonbönen. Rolf berättar om att det var i dessa skogar han smög omkring som en desperado med bajonett kniv i bältet och en yxa innanför jackan.
- Det här skulle bli min sista sommar, jag planerade att ta mitt liv. Mindes att jag smög omkring om såg bl a en familj ha picknick och tänkte för mig själv att det där får jag aldrig uppleva.
Sedan hände miraklet. Rolf stöter ihop med en resande pastor (Lennart Larsson) som kånkar in en gitarrförstärkare i en samlingslokal. Rolf som är musiker blir intresserad och börjar prata. Lennart ser en stackare som är på väg att dö, han presenterar Jesus för honom och ber för honom. Jag vet att det låter konstigt men där sker miraklet. Rolf går därifrån och efter 6 års injicerande kastar han bort knark och verktyg i en dam. Han hade tagit sin sista sil amfetamin!
Det blev inte den sista sommaren utan en början på ett fantastiskt liv!
Rolf fortsätter - Klockan 6 i morse fick jag ett sms där det står: grattis på bröllopsdagen! Jag har varit gift 37 och är så tacksam!!

Du som följt min blogg vet att jag älskar storys, så än en gång: Jag älskar storys!!
Sådana här storys är en av orsakerna till att jag är pastor, jag tror på fler storys.

Vi ses!

Staffan

Man kan bara älska människor!

Nu gjorde jag det igen! Alltid (typ 98%)när jag ska skriva ordet människa eller människor (ops det blev rätt första gången) blir det fel. Hur som helst skulle jag vilja säga något om människor.
Känns konstigt att känna en viss glädje över att en människa är död, Bin Ladin. Det går emot mitt innersta att känna så!

Häromdagen var jag och såg på fyrverkerier i Deje. Innan mitt sällskap kom stod jag och lyssnade på människor i närheten då en dam i övre medelåldern utbrister gång på gång (kanske lite överförfriskad): - Men guuuuud va....(tänk in lite värmländska och upprepa detta några gånger) Min första tanke var: Ååå vart bor jag! Otroligt bonnigt och jobbigt det är med tökke fölk!
Dels har jag lite problem med när man missbrukar Guds namn. Reagerar mer på när människor i min närhet säger typ: Men Guuud va.... än när folk säger: -fan! Sedan är det ju lite påfrestande med lätt berusade damer. (om hon nu var det)
Hur som helst så efter min första reaktion hejdade jag mig själv och tänkte: Vad är det där för tankar? Vad vet du om den här människan? Är hon inte värd din respekt? Är du på något sätt finare eller bättre? Vad är skillnaden mellan er?

Alla människor har en story som är värd att berättas och som förklarar vilka vi är.
Ja men en del människor är såå jobbiga!
Ja det är sant och ibland är jag en av dem och kanske du!
Min övertygelse är att det finns något gott, fint, okränkbart, värd respekt, i varje människa.
Nej det enda rätta sättet att behandla en människa är att älska och visa respekt. Med det sagt är inte det samma sak som att man behöver gilla allt människor säger eller gör. Men vi måste öva upp förmågan att se igenom och bakom ord och handlingar.
Alla har en story, Bin Laden också, livet är för kort för att inte älska människor! Man kan bara älska människor!

Vi ses!

Staffan