Frusna ögonfransar

Jag kommer från en liten by i Jämtland som heter Nälden. Vårt hus låg invid ån som går igenom byn och vid vilken jag har tillbringat många timmar både i (då vi badade och dök efter fiskedrag) och runt når jag på våren på väg hem från skolan gick invid stranden.

På vintern blev det ofta rejält kallt i Nälden, ibland runt 40 grader! Som barn tyckte man det var mysigt men min pappa gick alltid ner några gånger då och då för att kolla så att oljepannan i källaren var ok. Idag förstår jag hans oro.

Jag gick längs ån när jag skulle till skolan och då det var riktigt kallt frös ögonfransarna till små isklumpar som man kunde tina med fingrarna. Då mins jag att jag hade ett knep för att slippa tina dom ofta. Jag blundade när jag gick. Risken med det var ju att man kunde gå ute i vägbanan. Ofta kunde man lyssna på hur det lät under skorna för att veta var man var på vägen. Knarrade det var man på sidan där det var lite lössnö men var det tyst var risken att man gick ute i vägbanan. Men då och då tittade jag och korrigerade riktningen så jag inte gick ute i vägen.

Idag har jag tittat upp lite och förhoppningsvis korrigerat min vandring lite.
Jag har varit på en begravning.

Begravningar är ju inget man ser fram emot direkt men dessa tillfällen är ändå så viktiga. Först och främst för att ta farväl, bearbeta sorg, lyfta fram hoppet osv. Men det också tillfällen för eftertanke över vår egen dödlighet och livets rikedom.

Att än mer ta vara på livet och framför allt visa, de människor man har runt sig, kärlek och omtanke. Vikten av det blir så tydligt i mötet med livets skörhet.

Låt någon/några idag få veta att du tycker om dom. Säg något kärleksfullt, visa det i handling på något sätt. Det är nu du har chansen!

Vi ses!

Ps På söndag predikar jag över ett viktigt ämne, C U there!